Nu var det ett tag sedan senaste fiskepasset så vi var riktigt sugna och bestämde oss för att åka iväg idag.

Vi åkte vid 14-tiden och var nog framme runt 15 skulle jag gissa på.
Då hade isen lagt sig i den viken som vi hade tänkt fiska i så vi begav oss hundra meter uppåt i ån istället.
Där hittade vi en plats som såg ut att kunna hysa fisk och där vi alla fyra fick plats med våra spön.

När vi packat upp och gjort oss redo var det bara att vänta. Inget hände så jag och Magnus bestämde oss för att byta plats. Vi krånglade oss ut på en lång och smal udde där det var väldigt nära att man ramlade ner i djupt forsande vatten ifall man skulle stiga snett.
Vi rensade platsen från grenar och småbuskar så vi fick plats med alla våra fiskegrejer.

Ut så fort som möjligt med våra spön och så börjar väntandet igen.
Efter ett tag med några förmodade nafs på våra beten så har Martin och Björn fått igång elden borta där de sitter så jag går dit för att värma mina fötter, jag är ju så jäklar frusen om tår och fingrar så det nästan är löjligt.

Jag sitter där ett tag och snackar med Björn och Martin, hör bjällror plinga men tänker inte mer på det.

När jag kommer tillbaks sitter Magnus och tacklar om mitt spö.
-Vad pysslar du med, frågade jag.
-Du hade ett klockrent hugg men linan hade nog snott sig runt bjällran eller så var det isbildningen. Linan gick i vilket fall av när jag gjorde mothugget.


Ja sånt kan ju hända, det var några minus ute och isen fyllde snabbt på i spööglorna och på linan så det är väldigt lätt hänt att linan brister. Det är nackdelen med flätlina jämfört med nylonlina. Flätlina suger åt sig vatten och fryser, den tar även med sig vatten upp och när man vevar in och släpper vattnet i öglorna när det drar sig emot dem.

I vilket fall så var det tråkigt. Magnus sa att det verkligen var ett ordentligt hugg där bjällran skallrade och baitrunnern skrek. Tråkigt att jag missade det och tråkigt att Magnus inte fick nöjet att jobba hem fisken åt oss.

Sedan var det lugnt ett litet tag igen, nappen verkar verkligen komma i omgångar och hålla på korta stunder.
Till slut fick jag napp och tog hem en liten Lake, den kan nog ha vägt drygt 400g. Efter några foton så släppte jag tillbaks den och då var det Magnus tur. Han tänkte bara veva in för att se om hans bete var kvar och då kände han att det sprattlade till i spöt. En pytteminiliten Lake, som såg ut att heta Göte, landade Magnus till slut.


Jag med min Lake


Nu blev det inget mer efter dessa fiskar, annat än några klockrena hugg som var över när vi väl greppat våra spön och gjorde mothugg.

Storlaken gäckar oss fortfarande men vi ger oss inte.
Snart blir det nya tag och då kanske....

/Christian