Eller 'Minkens hemliga jul'

Ännu en vinterdag och nu är det verkligen kallt nog för att Laken (Lota Lota) ska vara igång på riktigt.
Snön ligger som ett duntäcke på backen och isarna börjar breda ut sig i rask takt.
Magnus ringde strax innan 14 och några minuter senare knackade han på dörren.
Vi bytte om till fisket och begav oss mot vår favoritplats för Lake.

Efter att vi passerat Torparondellen kunde vi se ut över södra viken på Munksjön som täcktes helt av is.
Väl tillbaks i stan på kvällen kunde det konstateras att isen tagit över nästan halva sjön. Det går fort!

Vi tuffade på ner mot Vrigstad och som nästan alltid stannade vi till på Statoil i byn, köpte något att fylla magen med och sedan vidare ner mot vår plats. Men lyckan blev inte långvarig.

Snön var ett tjugotal centimeter djup och Magnus lilla Polo är inte vidare terränggående, en ficka måste göras för bilen så man slipper parkera mitt på den smala skogsvägen. Magnus plockar fram sin lilla skyffel och börjar jobba.


Det gick fort att plöja bort en liten bit så man kunde komma förbi på utsidan även med den bredaste av bilar.
Vi packade ur och började plumsa i snön bort mot ån men redan innan vi kommit halvvägs ser vi att isen redan lagt sig. Katastrof! Hur skulle vi göra nu? Vår fisketarm vred sig i våndor och vi var tvungna att stilla fiskehungern.

Inget annat att göra åt än att traska tillbaks till bilen och testa en plats längre ner.
Väl framme på nya stället såg det lovande ut, öppet vatten och inte alls lika krångligt att komma intill med bilen. Inte heller långt att vandra med fiskeprylarna ner till vattnet. Detta kunde bli perfekt!


Men vattnet strömmade ordentligt och några tackel fastnade omgående. Ingen höjdare men nån gång i framtiden lär vi oss säkert att välja en bättre rigg för bottenmete i strömmande vatten där sänket kan dras bort enkelt så vi slipper tappa hela riggen.

Avslappnade och lugna satt vi och drack kaffe, tittade ut över vattnet och njöt av tillvaron. Kallt var det men det gör inte så mycket när man känner hur stress och jobbiga funderingar är som bortblåsta.
Plötsligt ser vi ett par lysande ögon några meter ifrån oss, en Mink står och tittar nyfiket åt vårt håll.


Minken verkade inte alls orolig, den var hur nyfiken som helst och den snabbt komna vintern kanske överraskade den. Eller kanske var den en av dessa tusentals Minkar som Djurhatarna släppt ut i skogen från Minkfarmarna i höstas. Om så är fallet så hoppas jag men tvivlar på att hon kommer att överleva den stränga vinter som väntar.

Uppfödda Minkar dör nästan garanterat i naturen, de har inte alls stor förmåga att skaffa egen mat och de klarar sig sällan.

Men den här verkar ha funnit ett fint hem under ett stenröse, det såg stort och bra ut i öppningarna.

Hon gjorde oss i alla fall sällskap under de timmarna vi satt där.
Hon skuttade omkring som en liten hundvalp och klättrade upp på våra ben, sniffade lite och skuttade sedan runt en stund till. Hon var extra glad i Magnus fiskeväska som hon kunde krypa in i och slita lite i prylarna.
Fast när hon kröp ända in i plastpåsen med frusna abborrar som Magnus hade med sig för bete så blev hon en aning panikslagen då hon först inte hittade ut.



Jag lär nog aldrig mer se en Mink så här lugn och orädd nära människor igen, det var en trevlig upplevelse.




Vi fotade henne en hel del under den långa tiden som hon gjorde oss sällskap, någon fisk blev det ju inte så det var trevligt att ha något annat som tog upp vår tid. Fiske kan vara magiskt ibland, även när man åker hem tomhänt.