Senaste tiden har vädret svängt fram och tillbaka både en och två gånger. Inga problem om det
skulle vara någorlunda normala temperaturer för årstiden. Och fortfarande ruskar en del på
huvudet och förnekar onormala klimatförändringar.

Efter en lång fisketorka för min egen del kände jag att det verkligen var dags att sätta mig
med spöet och ta det lugnt, jag får en sådan avslappnande känsla när jag sitter med ögat på
flötet eller spötoppen i väntan på napp. Lika avslappnande som det är, lika hjärtinfarkt-inducerande
kan det vara vid minsta lilla rörelse i flötet eller minsta darr i spötoppen. Det är en härlig känsla
som är svår att förklara för någon som inte har upplevt detta fenomen.

Jag promenerade bort till lokala dammen, plockade upp mitt spö och vecklade upp min stol.
Sedan blandade jag mäsket och passade på att även lägga till småbitar av betesvalet för kvällen
som bestod av skalad räka. När detta var klart kramade jag några bollar av mäsket och kastade
ut på platsen där jag tänkt fiska.

Medan mäskbollarna arbetade med att locka fisk till platsen gjorde jag det sista för att få klart spöet
och tacklet. När jag var klar så hade mäskbollarna gjort sitt jobb och jag kastade ut ett bottenmete.
Eller ja, jag hoppades att mäskbollarna gjort sitt jobb. Väntans tid började och det tog nog en och en
halv timme innan jag såg de första indikationerna på att något faktiskt grötade omkring i botten runt
mitt bete. Några missade napp senare krokar jag en fisk och möts av en kraftig rusning ut mot
djupt vatten. Skönt, ingen Braxen för ovanlighetens skull.

Spöet stod i en båge och den hårt åtdragna slirbromsen var precis tillräckligt för att stoppa de värsta
rusningarna. Mörkret hade börjat lägga sig över dammen och jag kunde inte se vilken sorts fisk
som satt på kroken. Kunde det vara en av Karparna som simmar i dammen? Eller kanske en riktigt
stor Ruda? Till slut kunde jag kämpa in fisken så den syntes och jag såg en Sutare rulla vid ytan.
Den gick lätt att håva och efter vägning och mätning tog jag några bilder.




Nu visste jag att Sutarna var på plats och att det kanske kunde gå att fånga en eller två till innan jag
gick hem. Men tiden gick och otåligheten byggdes upp inom mig. Det gick nog en timme till innan något
började äta runt betet och gjorde så att linan spändes lite, tillräckligt för att spötoppen skulle böjas
någon millimeter åt vänster. Nu satt jag på helspänn igen i väntan på rusningen. Men när den kom och
jag lyfte spötoppen satt ingen fisk på kroken, det enda jag kände var en tyngd i bråkdelen av en sekund.



Okej, på med en ny räka och kasta ut igen. Den här fisken vill jag ha upp innan jag går hem.
Ytterligare några missade napp senare lyckades jag äntligen kroka en fisk som gav mig en lika intensiv,
fast kortare, kamp som Sutaren tidigare på kvällen. Jag var redan efter fem sekunder övertygad om
att detta var ännu en Sutare, möjligen aningen mindre. Kampen gick bra med väldigt få trixiga
situationer och jag kunde enkelt håva andra Sutaren för kvällen.

Jag vägde och mätte fisken men när jag tog fram kameran så vägrade den att starta upp blixten för att
batteriet höll på att dö, sekunden senare slocknade kameran och jag kunde inte dokumentera fångsten.
Men min gamla mobiltelefon hade ju kamera och foto är en viktig del så den fick duga.

Jag försökte rikta pannlampans sken mot fisken och samtidigt rikta kameran och fokusera den.
Det blev ett par bilder och de var skit allihop, men något annat val fanns inte.



Kylan tog till slut övertaget om mitt fiskesug och dränkte det totalt, så jag plockade ihop mina saker.
Nöjd och trött gick jag hem sent på natten med minnen att leva på tills nästa fisketur.

Lev länge och väl!
/skitfiske