Hon har legat stilla och lugn hela vintern men nu är hon i sitt rätta element, hon guppar vid
sjökanten ännu en gång. Förankrad och i väntan på nästa fisketur.

Jag och Magnus lastade båten runt middagstid idag i hopp om en skön eftermiddag på sjön.
Oj vad fel vi hade! Solen sken glatt mot oss men vinden från norr var iskall.
Som tur var så slapp vi enorma vågor. Som den där gången på Munksjön, kommer du ihåg
det Mange? :)

Fisket fortskred givetvis ändå, väder får inte stoppa oss. Magnus styrde skeppet och jag
satt ihopkuren och huttrade som om jag var nånstans nära Antarktis. Jag tog ju för givet
att det skulle vara varmt för det var det igår, fel som vanligt. Det är dumt att anta.
Så här satt jag nästan hela fisketuren:


Vårt fiske gick inget vidare i början. Först gjorde vi några rundor i kanten till djupet i mitten på sjön, sen
ankrade vi upp och kastade lite jiggar och annat med lika dåligt resultat. Det positiva där var att vinden
åtminstone inte låg rakt på oss så det var någon grad varmare där.

Sedan stod vi inte ut längre med den platsen så Magnus erbjöd mig en av hans tröjor och jag tackade ja
på direkten. Det var dags för att aktivt söka fisken med ekolodet och sedan vertikaljigga på plats.
Upp drogs de båda ankare som hållit oss på plats och vi tuffade iväg på pråmen i jakt på storfisk.


Vertikaljigga säger sig självt egentligen. Man jiggar men kastar inte utan man släpper jiggen rakt ner
och sedan låter man båten göra förflyttningen av jiggen medan man själv bara sköter rörelserna, rycker
lite för att ge jiggen liv.

Det visade sig vara jobbigt i vågorna men plötsligt avtog vinden och det gick att hålla båten rätt så
stadigt på den plats där vi sett fisk på ekolodet. Så nu när vi hade vinden på vår sida var det bara att få
till tekniken. Denna läroperiod gjorde att jag satte ett tackel i något rep eller liknande som kanotisterna
släppt ner, de ligger överallt i sjön och jag är personligen inte vidare glad i dessa marodörer av sjöar.
De passar bättre i en inomhusbassäng än på en fin sjö där de förstör för alla andra och tar upp extrema
ytor av sjön. Men men, nog om dessa snubbar. Mer om oss!

Magnus hade känning först, ett ryck i spöet och hans mothugg var någon milisekund för sent.
Surt. På det igen.
Nästa hugg kom på Magnus igen och denna gången böjdes spöet så det var nära att knäckas.
Magnus kämpade ett tag med vad vi hoppades var en Abborre men trodde var en Gös, och som visade
sig vara en fin gädda. Ett riktigt ljust och välgött exemplar av Esox Lucius.


När jag äntligen fick en fisk på kroken och lyckats drilla upp den till några meter från ytan så såg jag att
det antingen var en stor abborre eller en gös på runt 2 kg. Den skimrade till med sidan och sedan valde
den att släppa och försvann nöjd ner i djupet igen. Det var det enda hugg jag hade på hela dagen.
Så kan det vara ibland. Sol på nosen fick jag i alla fall och kunde konstatera att jag fortfarande har fräknar.

Tack för fisketuren Magnus.