Ja som rubriken säger går fisket riktigt bra nu, fiskarna börjar sakta vakna till liv och både mörten och

braxen har börjat visa lekvårtor. För den som inte förstår så blir dessa arter knottriga på och runt

huvudet inför leken ( parning för den som inte vet ), Björknorna har börjat nappa friskt och sarven

likaså. Gäddorna har för några veckor sedan börjat leka i vassen och abborrarna var inte sena med

att göra detsamma. Sist jag och Daniel var vid Huskvarnaån och feedermetade hade jag turen att

fånga en fin sarv som vägde 870 gram och var 37 cm lång, det är inte alls dåligt för en sarv. Igår

var det dags igen.

 

Vi anlände rätt sent, vattnet låg spegelblankt och allt var perfekt. Solen sken och fåglarna kvittrade.

Jag blandade mäsket medan Daniel började göra i ordning sitt spö, och när jag var färdig med mäsket

kunde vi börja fiska. Vi såg otroligt mycket aktivitet i ytan, ett löjstim hade nog hittat in i ån för det

vakade extremt mycket hundra meter ut i vattnet. Vi kastade ut och nästan omedelbart hade vi båda

små pill på majskornen som satt på kroken. Det här började bra.

 

Men inget hände på någon timme mer än att Daniel fick ett enda napp värt att göra mothugg på.

Ett mothugg som han missade. Skam den som ger sig säger man ju. Han kastade ut med sin

feederkorg full med godheter och väntan fortsatte. Till slut ryckte det till i Daniels spötopp och

han lyckades kroka en liten björkna. Äntligen. Jag ville inte vara sämre och snart fick jag ett

napp värt att göra mothugg på och krokade en fisk. Upp kom en mindre braxen som snabbt fick

friheten åter. Klibbig och illaluktande som braxnar oftast är, de små odjuren.

 

Vi hade små darrningar i spötoppen nästan konstant, dessa är för försiktiga för att göra mothugg

på så vi lät fiskarna nafsa på våra beten. Några snabba korta knyck följda av en lite djupare bugning

i spötoppen kom på mitt spö och jag lyfte spöet och lyckades kroka en fisk. Den här kändes inte

som en liten mört och inte heller som en större braxen. Vad kunde det vara? Det var omöjligt att

känna vad det var för fisk för den bara följde med, släpades in efter feederkorgen ända till det var

några meter till land innan den började göra motstånd. Tunga knyck i spötoppen och en och annan

kort rusning. Jag var övertygad om att det var ännu en braxen som nappat ända tills den hamnade i

håven då vi kunde se den guldglimmande klimpen som låg där i all sin glans. En stor sarv!

 

Jag krokade av sarven medan Daniel hämtade min kamera och sen vägde, mätte och fotograferade

vi den snabbt. Med exakt samma längd och tio gram lättare än förra sarven kände jag mig nöjd.