...är det bäst att fiska istället.

Gårdagen var riktigt fin, precis som dagens väder. Strålande sol och inte mycket till vind.
När kvällen kom så blev fiskesuget för svårt att motstå så jag packade grejerna och tinade
ett gäng räkor. Ruda var på menyn men som alla vet blir det inte alltid som man tänkt sig.

När jag kom fram till dammen såg jag enorma virvlar på ytan med jämna mellanrum och
vid närmare inspektion kunde jag se flera fjällkarpar av rätt okej storlek som grötade i
bottnen och några gled strax under ytan. Karp var inte planen så jag ville absolut inte ha
någon av dessa på kroken för det hade med stor säkerhet slutat med förlorat tackel.

Jag tryckte ner mina banksticks i marken och riggade ihop spöet samtidigt som jag slängde
ut några småbitar av räkorna som jag skulle agna med. Allt var klart tills solen somnade
och väntans tid kunde börja.



Det var extremt segt och jag hade bara några småpill som
förmodligen var 2-åriga mörtar som simmade emot flötet. Det gick nog två timmar innan
första nappet kom och det missade jag så klart. Nästa napp gick däremot bättre och en
riktigt fin fight bjöds jag på. Det var ingen Ruda men en Sutare och det funkar också.



Efter det här blev det ingenting på länge och jag började bli trött och frusen. Sommaren är inte riktigt
här ännu. När en Brax knep räkan och fastnade på kroken så hade jag fått nog.
Jag plockade ihop och gick hem, rätt nöjd fastän det inte blev någon Ruda.

Fast ärligt talat så vet jag ju inget om det, vilken frisk människa äter Sutare egentligen?
Nej fiska för mat är inte min grej, men slemmiga är dessa Sutare i alla fall.

Jag kunde inte sova inatt så vid 3 bestämde jag mig för att åtminstone göra något när
jag ändå var vaken. Jag packade grejerna och gick för att fiska Sutare i dammen.

Himlen hade precis börjat gå från svart till lite ljusare när jag kom ut på gatan, det
duggade en aning men bara precis så där så det kändes mer som extremt fuktig luft.
Ingen vind var det heller och det kändes riktigt skönt.

Avsaknaden av mäsk gjorde att jag inte kunde göra som jag brukar, det fick bli att kasta
ut pyttesmå bitar av räkorna som jag tänkt ha som krokbete. Det funkar ju på Ruda så
varför inte, skadar aldrig att prova.



När riggningen var klar så hade de första morgonstrålarna träffat min nacke och solen kämpade
sig upp i öst. Jag kunde känna hur strålarna värmde mig, vad skönt att äntligen få en smak av
sommarmorgnar. Fågelkvittret kom igång och det blev mer och mer aktivitet bland dammens
invånare. Fiskar hoppade och rullade i ytan och små näbbmöss sprang förbi mellan mig och
vattenkanten konstant. Snart kunde jag också se bubblor i området där jag kastat räkbitarna.



Flötet guppade ibland men det hände inte så mycket på en halvtimme. När första nappet
slutligen kom så var jag själaglad, men det skulle snart ändra sig. En Braxen hade tagit min
räka och dessa illaluktande slemklumpar var inget jag ville ha. Jag krokade av den i vattenkanten
och hoppades på att slippa fler av den arten.

Någon timme gick och solen klättrade upp ännu längre på himlen, plötsligt såg jag en motorväg av
bubblor som närmade sig mitt flöte. En fisk var på väg rakt mot kroken med räkan och min
förväntan var skyhög. Nu var jag nästan säker på att det var en Sutare, så som strecket med
bubblor såg ut och så som den nyfiket lyfte betet så att flötet steg en centimeter.

Flötet sjönk för att sedan fort sticka upp i vattnet och röra sig sakta ut mot mitten, när jag satte
mothugget kände jag omedelbart att det inte var en Braxen. Rusning efter rusning och fisken vägrade
komma upp mot ytan utan motstånd. Sutaren gled till slut över kanten på håven och morgonens
fisketur var i alla fall inget misslyckande. Det var en riktigt kort och knubbig hane med stora fenor.





Jag satt ända till halv nio innan jag begav mig hemåt, solen sken fortfarande och det var så skönt.

Senaste tiden har vädret svängt fram och tillbaka både en och två gånger. Inga problem om det
skulle vara någorlunda normala temperaturer för årstiden. Och fortfarande ruskar en del på
huvudet och förnekar onormala klimatförändringar.

Efter en lång fisketorka för min egen del kände jag att det verkligen var dags att sätta mig
med spöet och ta det lugnt, jag får en sådan avslappnande känsla när jag sitter med ögat på
flötet eller spötoppen i väntan på napp. Lika avslappnande som det är, lika hjärtinfarkt-inducerande
kan det vara vid minsta lilla rörelse i flötet eller minsta darr i spötoppen. Det är en härlig känsla
som är svår att förklara för någon som inte har upplevt detta fenomen.

Jag promenerade bort till lokala dammen, plockade upp mitt spö och vecklade upp min stol.
Sedan blandade jag mäsket och passade på att även lägga till småbitar av betesvalet för kvällen
som bestod av skalad räka. När detta var klart kramade jag några bollar av mäsket och kastade
ut på platsen där jag tänkt fiska.

Medan mäskbollarna arbetade med att locka fisk till platsen gjorde jag det sista för att få klart spöet
och tacklet. När jag var klar så hade mäskbollarna gjort sitt jobb och jag kastade ut ett bottenmete.
Eller ja, jag hoppades att mäskbollarna gjort sitt jobb. Väntans tid började och det tog nog en och en
halv timme innan jag såg de första indikationerna på att något faktiskt grötade omkring i botten runt
mitt bete. Några missade napp senare krokar jag en fisk och möts av en kraftig rusning ut mot
djupt vatten. Skönt, ingen Braxen för ovanlighetens skull.

Spöet stod i en båge och den hårt åtdragna slirbromsen var precis tillräckligt för att stoppa de värsta
rusningarna. Mörkret hade börjat lägga sig över dammen och jag kunde inte se vilken sorts fisk
som satt på kroken. Kunde det vara en av Karparna som simmar i dammen? Eller kanske en riktigt
stor Ruda? Till slut kunde jag kämpa in fisken så den syntes och jag såg en Sutare rulla vid ytan.
Den gick lätt att håva och efter vägning och mätning tog jag några bilder.




Nu visste jag att Sutarna var på plats och att det kanske kunde gå att fånga en eller två till innan jag
gick hem. Men tiden gick och otåligheten byggdes upp inom mig. Det gick nog en timme till innan något
började äta runt betet och gjorde så att linan spändes lite, tillräckligt för att spötoppen skulle böjas
någon millimeter åt vänster. Nu satt jag på helspänn igen i väntan på rusningen. Men när den kom och
jag lyfte spötoppen satt ingen fisk på kroken, det enda jag kände var en tyngd i bråkdelen av en sekund.



Okej, på med en ny räka och kasta ut igen. Den här fisken vill jag ha upp innan jag går hem.
Ytterligare några missade napp senare lyckades jag äntligen kroka en fisk som gav mig en lika intensiv,
fast kortare, kamp som Sutaren tidigare på kvällen. Jag var redan efter fem sekunder övertygad om
att detta var ännu en Sutare, möjligen aningen mindre. Kampen gick bra med väldigt få trixiga
situationer och jag kunde enkelt håva andra Sutaren för kvällen.

Jag vägde och mätte fisken men när jag tog fram kameran så vägrade den att starta upp blixten för att
batteriet höll på att dö, sekunden senare slocknade kameran och jag kunde inte dokumentera fångsten.
Men min gamla mobiltelefon hade ju kamera och foto är en viktig del så den fick duga.

Jag försökte rikta pannlampans sken mot fisken och samtidigt rikta kameran och fokusera den.
Det blev ett par bilder och de var skit allihop, men något annat val fanns inte.



Kylan tog till slut övertaget om mitt fiskesug och dränkte det totalt, så jag plockade ihop mina saker.
Nöjd och trött gick jag hem sent på natten med minnen att leva på tills nästa fisketur.

Lev länge och väl!
/skitfiske