Det går bra nu
Ja som rubriken säger går fisket riktigt bra nu, fiskarna börjar sakta vakna till liv och både mörten och
braxen har börjat visa lekvårtor. För den som inte förstår så blir dessa arter knottriga på och runt
huvudet inför leken ( parning för den som inte vet ), Björknorna har börjat nappa friskt och sarven
likaså. Gäddorna har för några veckor sedan börjat leka i vassen och abborrarna var inte sena med
att göra detsamma. Sist jag och Daniel var vid Huskvarnaån och feedermetade hade jag turen att
fånga en fin sarv som vägde 870 gram och var 37 cm lång, det är inte alls dåligt för en sarv. Igår
var det dags igen.
Vi anlände rätt sent, vattnet låg spegelblankt och allt var perfekt. Solen sken och fåglarna kvittrade.
Jag blandade mäsket medan Daniel började göra i ordning sitt spö, och när jag var färdig med mäsket
kunde vi börja fiska. Vi såg otroligt mycket aktivitet i ytan, ett löjstim hade nog hittat in i ån för det
vakade extremt mycket hundra meter ut i vattnet. Vi kastade ut och nästan omedelbart hade vi båda
små pill på majskornen som satt på kroken. Det här började bra.
Men inget hände på någon timme mer än att Daniel fick ett enda napp värt att göra mothugg på.
Ett mothugg som han missade. Skam den som ger sig säger man ju. Han kastade ut med sin
feederkorg full med godheter och väntan fortsatte. Till slut ryckte det till i Daniels spötopp och
han lyckades kroka en liten björkna. Äntligen. Jag ville inte vara sämre och snart fick jag ett
napp värt att göra mothugg på och krokade en fisk. Upp kom en mindre braxen som snabbt fick
friheten åter. Klibbig och illaluktande som braxnar oftast är, de små odjuren.
Vi hade små darrningar i spötoppen nästan konstant, dessa är för försiktiga för att göra mothugg
på så vi lät fiskarna nafsa på våra beten. Några snabba korta knyck följda av en lite djupare bugning
i spötoppen kom på mitt spö och jag lyfte spöet och lyckades kroka en fisk. Den här kändes inte
som en liten mört och inte heller som en större braxen. Vad kunde det vara? Det var omöjligt att
känna vad det var för fisk för den bara följde med, släpades in efter feederkorgen ända till det var
några meter till land innan den började göra motstånd. Tunga knyck i spötoppen och en och annan
kort rusning. Jag var övertygad om att det var ännu en braxen som nappat ända tills den hamnade i
håven då vi kunde se den guldglimmande klimpen som låg där i all sin glans. En stor sarv!
Jag krokade av sarven medan Daniel hämtade min kamera och sen vägde, mätte och fotograferade
vi den snabbt. Med exakt samma längd och tio gram lättare än förra sarven kände jag mig nöjd.
Nu hade mörkret lagt sig och fiskarna blev lite mer ovilliga att nappa, Daniel fick någon till liten mört
men det var det enda som hände. Vi packade ihop vid elva och åkte hem till värmen och sängen.
Nöjda och glada med fisketuren.
