...är det bäst att fiska istället.

Gårdagen var riktigt fin, precis som dagens väder. Strålande sol och inte mycket till vind.
När kvällen kom så blev fiskesuget för svårt att motstå så jag packade grejerna och tinade
ett gäng räkor. Ruda var på menyn men som alla vet blir det inte alltid som man tänkt sig.

När jag kom fram till dammen såg jag enorma virvlar på ytan med jämna mellanrum och
vid närmare inspektion kunde jag se flera fjällkarpar av rätt okej storlek som grötade i
bottnen och några gled strax under ytan. Karp var inte planen så jag ville absolut inte ha
någon av dessa på kroken för det hade med stor säkerhet slutat med förlorat tackel.

Jag tryckte ner mina banksticks i marken och riggade ihop spöet samtidigt som jag slängde
ut några småbitar av räkorna som jag skulle agna med. Allt var klart tills solen somnade
och väntans tid kunde börja.



Det var extremt segt och jag hade bara några småpill som
förmodligen var 2-åriga mörtar som simmade emot flötet. Det gick nog två timmar innan
första nappet kom och det missade jag så klart. Nästa napp gick däremot bättre och en
riktigt fin fight bjöds jag på. Det var ingen Ruda men en Sutare och det funkar också.



Efter det här blev det ingenting på länge och jag började bli trött och frusen. Sommaren är inte riktigt
här ännu. När en Brax knep räkan och fastnade på kroken så hade jag fått nog.
Jag plockade ihop och gick hem, rätt nöjd fastän det inte blev någon Ruda.

Fast ärligt talat så vet jag ju inget om det, vilken frisk människa äter Sutare egentligen?
Nej fiska för mat är inte min grej, men slemmiga är dessa Sutare i alla fall.

Jag kunde inte sova inatt så vid 3 bestämde jag mig för att åtminstone göra något när
jag ändå var vaken. Jag packade grejerna och gick för att fiska Sutare i dammen.

Himlen hade precis börjat gå från svart till lite ljusare när jag kom ut på gatan, det
duggade en aning men bara precis så där så det kändes mer som extremt fuktig luft.
Ingen vind var det heller och det kändes riktigt skönt.

Avsaknaden av mäsk gjorde att jag inte kunde göra som jag brukar, det fick bli att kasta
ut pyttesmå bitar av räkorna som jag tänkt ha som krokbete. Det funkar ju på Ruda så
varför inte, skadar aldrig att prova.



När riggningen var klar så hade de första morgonstrålarna träffat min nacke och solen kämpade
sig upp i öst. Jag kunde känna hur strålarna värmde mig, vad skönt att äntligen få en smak av
sommarmorgnar. Fågelkvittret kom igång och det blev mer och mer aktivitet bland dammens
invånare. Fiskar hoppade och rullade i ytan och små näbbmöss sprang förbi mellan mig och
vattenkanten konstant. Snart kunde jag också se bubblor i området där jag kastat räkbitarna.



Flötet guppade ibland men det hände inte så mycket på en halvtimme. När första nappet
slutligen kom så var jag själaglad, men det skulle snart ändra sig. En Braxen hade tagit min
räka och dessa illaluktande slemklumpar var inget jag ville ha. Jag krokade av den i vattenkanten
och hoppades på att slippa fler av den arten.

Någon timme gick och solen klättrade upp ännu längre på himlen, plötsligt såg jag en motorväg av
bubblor som närmade sig mitt flöte. En fisk var på väg rakt mot kroken med räkan och min
förväntan var skyhög. Nu var jag nästan säker på att det var en Sutare, så som strecket med
bubblor såg ut och så som den nyfiket lyfte betet så att flötet steg en centimeter.

Flötet sjönk för att sedan fort sticka upp i vattnet och röra sig sakta ut mot mitten, när jag satte
mothugget kände jag omedelbart att det inte var en Braxen. Rusning efter rusning och fisken vägrade
komma upp mot ytan utan motstånd. Sutaren gled till slut över kanten på håven och morgonens
fisketur var i alla fall inget misslyckande. Det var en riktigt kort och knubbig hane med stora fenor.





Jag satt ända till halv nio innan jag begav mig hemåt, solen sken fortfarande och det var så skönt.

Senaste tiden har vädret svängt fram och tillbaka både en och två gånger. Inga problem om det
skulle vara någorlunda normala temperaturer för årstiden. Och fortfarande ruskar en del på
huvudet och förnekar onormala klimatförändringar.

Efter en lång fisketorka för min egen del kände jag att det verkligen var dags att sätta mig
med spöet och ta det lugnt, jag får en sådan avslappnande känsla när jag sitter med ögat på
flötet eller spötoppen i väntan på napp. Lika avslappnande som det är, lika hjärtinfarkt-inducerande
kan det vara vid minsta lilla rörelse i flötet eller minsta darr i spötoppen. Det är en härlig känsla
som är svår att förklara för någon som inte har upplevt detta fenomen.

Jag promenerade bort till lokala dammen, plockade upp mitt spö och vecklade upp min stol.
Sedan blandade jag mäsket och passade på att även lägga till småbitar av betesvalet för kvällen
som bestod av skalad räka. När detta var klart kramade jag några bollar av mäsket och kastade
ut på platsen där jag tänkt fiska.

Medan mäskbollarna arbetade med att locka fisk till platsen gjorde jag det sista för att få klart spöet
och tacklet. När jag var klar så hade mäskbollarna gjort sitt jobb och jag kastade ut ett bottenmete.
Eller ja, jag hoppades att mäskbollarna gjort sitt jobb. Väntans tid började och det tog nog en och en
halv timme innan jag såg de första indikationerna på att något faktiskt grötade omkring i botten runt
mitt bete. Några missade napp senare krokar jag en fisk och möts av en kraftig rusning ut mot
djupt vatten. Skönt, ingen Braxen för ovanlighetens skull.

Spöet stod i en båge och den hårt åtdragna slirbromsen var precis tillräckligt för att stoppa de värsta
rusningarna. Mörkret hade börjat lägga sig över dammen och jag kunde inte se vilken sorts fisk
som satt på kroken. Kunde det vara en av Karparna som simmar i dammen? Eller kanske en riktigt
stor Ruda? Till slut kunde jag kämpa in fisken så den syntes och jag såg en Sutare rulla vid ytan.
Den gick lätt att håva och efter vägning och mätning tog jag några bilder.




Nu visste jag att Sutarna var på plats och att det kanske kunde gå att fånga en eller två till innan jag
gick hem. Men tiden gick och otåligheten byggdes upp inom mig. Det gick nog en timme till innan något
började äta runt betet och gjorde så att linan spändes lite, tillräckligt för att spötoppen skulle böjas
någon millimeter åt vänster. Nu satt jag på helspänn igen i väntan på rusningen. Men när den kom och
jag lyfte spötoppen satt ingen fisk på kroken, det enda jag kände var en tyngd i bråkdelen av en sekund.



Okej, på med en ny räka och kasta ut igen. Den här fisken vill jag ha upp innan jag går hem.
Ytterligare några missade napp senare lyckades jag äntligen kroka en fisk som gav mig en lika intensiv,
fast kortare, kamp som Sutaren tidigare på kvällen. Jag var redan efter fem sekunder övertygad om
att detta var ännu en Sutare, möjligen aningen mindre. Kampen gick bra med väldigt få trixiga
situationer och jag kunde enkelt håva andra Sutaren för kvällen.

Jag vägde och mätte fisken men när jag tog fram kameran så vägrade den att starta upp blixten för att
batteriet höll på att dö, sekunden senare slocknade kameran och jag kunde inte dokumentera fångsten.
Men min gamla mobiltelefon hade ju kamera och foto är en viktig del så den fick duga.

Jag försökte rikta pannlampans sken mot fisken och samtidigt rikta kameran och fokusera den.
Det blev ett par bilder och de var skit allihop, men något annat val fanns inte.



Kylan tog till slut övertaget om mitt fiskesug och dränkte det totalt, så jag plockade ihop mina saker.
Nöjd och trött gick jag hem sent på natten med minnen att leva på tills nästa fisketur.

Lev länge och väl!
/skitfiske

Jag och Martin var iväg i jakt på Ruda. Ingen Ruda blev det men kvällen var ändå inte helt fel eftersom jag lyckades fånga en vacker Sutare i nattmörkret. Man fångar inte alltid det man försöker fånga.


Precis under 2 kg vägde hon

Kväll 1

Denna kväll blev det lite mete för mig själv efter Ruda.
Men Rudorna ville inte riktigt.
En Karp tog mitt bete och stormade ut mot djupare vatten, gick fast sig i vassen och släppte kroken.
En fisk som var fast i bara några sekunder kändes rätt okej. Som avslutning på kvällen lyckades jag fånga en Sutare på strax över 2 kg.



Kväll 2

Pär skickade ett SMS under kvällen idag och hade bestämt sig för att sitta vid dammen, han vill verkligen fånga en Ruda här. Jag var inte långsam att svara att jag gärna följer med, packade fiskegrejerna och mötte upp honom där borta. Det började nappa försiktigt redan från början men inget som riktigt ville ta våra beten.
Till slut dyker mitt flöte och jag gör ett lugnt mothugg.

Rullen skriker och meter efter meter med lina slungas ut i rask takt. Fisken visar sig en bråkdel av en sekund vid ytan men jag hinner inte se vad det är. Fisken rusar som en galning ut mot djupt vatten och passar på att gå runt första vassen. Jag böjer försiktigt spöet framåt för att ge fisken tillräckligt med ina så den kan kämpa sig ur vassruggen, och det fungerar. En lång rusning resulterar i att fisken går in i nästa vassrugg, även fast jag dragit åt slirbromsen så mycket som min rigg klarar. Efter lite trixande går fisken loss från den här vassen också och rusar ursinnigt en tredje gång. In bland lite mer vass och där sätter den sig ännu en gång. Jag gör om samma procedur och fisken lyckas dra sig loss från vassen men vid denna fjärde rusning så går linan och fisken är förlorad.

Det var så klart en av karparna som jag fått på kroken, och jag hade inte utrustning som skulle tåla en stor karp.
Kul var det i alla fall så länge det varade.

Efter detta spektakel var det lugnt ett tag, jag gjorde en strategisk förflyttning och när jag precis gjort mig bekväm så plaskar det borta hos Pär.
-Fisk?
-Japp, svarar Pär.
Jag springer bort med håven och Pär har en ilsken fisk på kroken. Han tar för givet att det är en Ruda men det ska man inte göra i detta vatten. Upp kommer en Sutare av trevlig storlek.

Strax under 2 kg vägde denna vackra rödögda varelse, som självklart fick simma tillbaks när vi fotat henne.

I Söndags behövde mor en hundvakt och då passade jag på att umgås med Anders ute vid Landsjön.
Det blev ingen fisk men riktigt god mat, underbart väder och mycket skoj för lilla Billie Holiday.


Hon låg inte still så värst mycket men ibland var hon helt enkelt för uttröttad av allt springande och skällande så då fick man passa på.


Vattnet var skrämmande och i början studsade hon tillbaks ett steg när tassarna blev blöta, men vem kan motstå en pinne som kastas ut i vattnet? Till slut slängde hon sig ut innan jag kastat ut pinnen.


Flytbryggan var farlig länge innan hon med försiktiga steg vågade sig ut till oss.

Som jag sa innan så blev det ingen fisk här ute hos Fondan, men lite mete i lokala dammen med Martin väntade när jag kom hem.

Det blåste ytterst lite, tillräckligt för att de mesta av myggen skulle hållas borta. Fisken var inte heller så mycket på hugget men Martin lyckades i alla fall att lura en fisk:

En Sutare av manligt kön slukade Martins bete och gav en rejäl fight dåär den också trasslade in sig i mitt tackel.
Runt 2 kg tippar jag att den vägde, några snabba foton och sedan fick han simma tillbaks i det mörka vattnet.

John och jag rodde ut med båt och satte oss mitt i ett enormt näckrosbälte för en lugn stunds fiske, mitt i natten.
Vindstilla var det så det var riktigt skönt till en början.

John började med att dra några mörtar vilket inte var så populärt så här på Sutarmetet.
Men sedan började Sutarna komma in och jaga iväg mörtarna.

Var en sväng och fiskade i Bahamas igår.
Jag mötte upp Mattias Sädbom som också var fiskesugen och vi satte oss till rätta på en bra spot i hopp om rödögda monster.
Mattias började med att slita upp några slemmiga kräk av Braxensort, hans håv var inte vacker efter detta kan jag lova.

Sedan plockade han en Sarv som vi uppskattade till runt 600-700 gram, plopp så simmade den också tillbaks.
Jag lyckades med att fånga en mört i inte ens respektabel storlek, det var enda fisken jag fick.
Kul värre :)

Men Mattias däremot, han kan fiska den grabben.
Innan ens solen hunnit ner så får han ett ordentligt run i sina grejer och med ett monstermothugg av bästa sort så krokar han en fisk som verkligen ger honom en fight utan dess like.

Upp kommer en stor och fin Sutare med glödgade röda ögon som blänger ilsket på oss.
Nytt personbästa för Mattias var det också! Grattis!

Jag hade fått nys om en pöl i Vaggerydstrakterna där det skulle finnas Ruda eller Sutare i massor, vilken art det verkligen var låg dolt i dunkel.
John och jag bestämde oss idag för att bege oss dit och ta reda på hur det verkligen låg till.
Regnet föll när vi kom dit men det klarnade upp en stund senare, för att börja regna lite sporadiskt igen.
Vi hade nog inte överdrivet stora förhoppningar när vi började plocka med våra grejer och kastade ut för första gången.

Snart började det i alla fall guppa i Johns flöte, och mitt flöte guppade till med. Jag lyckades inte kroka fisken men John fick till ett bra mothugg.
Besvikelsen kom hårt då det var en mört i standardstorlek, 15 cm lång ungefär.
Ut igen och nästa napp kom på Johns krok också. En pytteliten fisk kom upp och John var ett enda stort frågetecken då han lyfte upp den ur vattnet. Själv kände jag igen fisken direkt då jag såg den.


John hade aldrig i hela sitt liv sett en Sutare av mindre modell och var övertygad om att den växte upp i en annan dimension tills de vägde 1 kg, för att sedan bli hämtade av dansande älvor i sommarklänning.
Men nu vet han sanningen. En minisutare var i alla fall fångad och nu visste vi ATT det fanns en bra art och vilken art det var.


Här är en till, lite större denna gången. Sutare är trevliga och det är kul att de ser precis likadana ut både när de är så här små och när de är vuxna.


Plötsligt dyker Johns flöte med bestämdhet och nu tjoar och hojtar John som en full långtradarchaffis.
-Den här är större!

Upp kom en mört i riktigt bra storlek som vägdes in på 380g

Någon minut senare händer det igen.

Den här mörten vägde 460g

Jag blev inte fisklös men vi tog inga foton på mina små fiskar.
Allt som allt blev det runt 7-8 mörtar och upp emot 15 sutare i varierande storlek.
Fastän storleken inte var mer än 200g på sutarna så kan det ju finnas större. Vi fiskade ju inte så länge och hade inte optimal utrustning.

Veckans första fiskedag började som en dröm.
Det var inte mycket med den när man kollade väderprognosen, vind och regn känns inte så upplyftande.

När vi kom till fiskeplatsen så hade det inte börjat regna men vi visste att det skulle komma och det hade regnat rätt kraftigt under eftermiddagen. Fiskekort köptes och betade krokar kastades ut. Jag hann knappt sätta mig innan första rycken kom. Det var några små pill som löste ut napplarmet i en sekund åt gången.

En minut senare kom första riktiga nappet och jag kände gungen i spöet.
Upp kom första Sutaren för dagen och den vägde ungefär 1500g.
Snabb fotosession och sedan tillbakasläpp. Här skulle ju tas större!


Sex minuter senare krokar Martin sin första och fisket var igång på riktigt.
Jag kommer inte ihåg vad den här vägde men det var nog runt två kilo.


Nu började regnet falla och det tog en halvtimme innan en fisk valde att smaka på mitt bete, den här var lite finare kände jag direkt.
Landning, mätning och vägning sedan var det dags för foto


Martin ville inte vara sämre så han kontrade med en Sutare kort efter min



Därefter bestämde vi oss för att bara fotografera större fiskar för att allt var dyngsurt. Mobiltelefonerna, kameran stolarna, kläderna. Allt var genomblött. Det var kallt om fingrarna och fingertopparna började rynka sig.

Jag fick en av större modell senare på kvällen, vikt 2420g och det är mitt nya personbästa på Sutare.
Sammanfattningen blir kallt, blött och blåsigt. Med 10 landade Sutare och ett nytt personbästa för mig.
Det blev jämnt i alla fall, vi tog fem stycken var.

Just det ja, fotot på min stora Sutare så klart. Den kommer här:


En lyckad fisketur kan man säga.
Nu får vi hoppas på samma sak imorgon efter Gös!